6. Kvinnorna bakom

Målningen i aulan av Olle Hjortzberg

 

Tolkad av lektor em Kerstin Bergman

Aten på 400-talet fKr var ytterst kreativt och kulturellt högtstående.

Men det var också extremt patriarkaIt. Kvinnorna syns inte.

 

Dock har vi namnen på två: Sokrates´ fru Xantippa och Pe´rikles´ (statsmannens) sambo Aspasia. Vi vet att de träffades hemma hos Aspasia.

Hon var lite mer frigjord än de flesta s k ärbara kvinnor.

Vi tänker oss att de kommer genom tid och rum och får se Sokrates på väggen i Katedralskolans aula:

 

Xantippa: Men se, där är han ju! Jag undrade just vart han hade tagit vägen.

Aspasia: Det är typiskt. Han är väl aldrig hemma?

X: Nej, inte ofta. Men förirra sig så här långt bort, ända hit. 2400 år och 2400 km bort.

(vänder sig motl Sokrates) Vad har du här att göra? Öh?

A: Han är ju alldeles tyst. Ovanligt! Han har väl ingen att diskutera med här förstås.

X: Jomen (pekar på publiken). Här sitter ju en hel hop. Tror du han har förlöst alla dem redan?

A: Förlöst? Han är väl ingen barnmorska heller.

X: Jo, han tror ju det. Han förlöser tankefoster, ser du. (Tittar ut över publiken) Nej han har nog inte ens försökt. (Med blicken på Sokrates) Han ser ovanligt missnöjd och grubblande ut. Kanske har han försökt men inte lyckats?

A: Ja, kanske det. Det är inte lätt för karlar att agera barnmorska. Det blir så lätt missfall på tankefostren. Som det där med en katt som de bevisar har tre svansar. Har du hört den?

X: Neej.

A: Jo, så här säger de: Ingen katt har två svansar, eller hur?

X: Nej visst.

A: Men en katt har en svans mer än ingen katt. Alltså har en katt tre svansar. Kul va?

X: Man kan ju tro att de mist förståndet. Det är nog inte så underligt om världen ser ut som den gör, så länge de trasslar in sig så där, karlarna.

A: Man får ju ha lite sunt förnuft också.

X: Ja, har de hållit på så, alla de här (pekar på hela målningen) berömda karlarna i 2400 år, två och ett havt årtusende, då förstår jag att min gamle Sokrates ser bekymrad ut.

A: Vadå bekymrad? Var han inte en av de där sofisterna med alla sofismerna, de som älskade att göra svart till vitt och vitt till svart?

X: Nej Sokrates menade faktiskt inte så. Han hade bättre uppsåt. Han trodde ärligt att han skulle komma år sanningen med sina diskussioner.

A: Jo han var nog egentligen ganska schysst. Det visade han ju in i det sista, när han vägrade muta fängelsedirektören att släppa ut honom, fastän Kriton och de andra erbjöd honom pengar till det.

X: Jovisst. Han var noga med principerna. Ärlig och noggrann med pengar också. Men inte särskilt praktisk, så att säga.

A: (eftertänksamt) Han lyssnade faktiskt. Jag märkte det när han var hemma hos

Pe´rikles och mig.

X: Jaså?

A: Jag tror han tog intryck den gången, när jag fick lagarna att både leva och tala till honom.

X: Jaså, var det från dig han fick det. Man ska nog vara kvinna för att kunna sätta liv i såna torra idéer som lagar.

A: Ja vi är nog mer kreativa än de - fastän de har för sig motsatsen. Och sen går det nog lättare för mig än för dig att få dem att lyssna.

X: Det är inte så lätt för en annan, som alltid måste gå hemma och diska och städa. Du har större chanser.

A: Ja, jag står ju friare än du, stackars ärbara gifta hustru (kramar om Xantippa). Jag är ju bara en sambo. Dessutom är jag invandrare. Jag har lättare att kasta av mig alla förväntningar. Atenarna tycker ju att kvinnorna bara ska tiga och inte synas. Särskilt de ärbara, gifta kvinnorna. Men Perikles låter mig både tala och han lyssnar gärna, i varje fall hemma. Men han vågar inte alltid stå för det offentligt.

X: Vi kvinnor i Aten har fått lära oss att tiga och inte synas och vara hemma - undra på om man blir hem-sk! Så hem-sk att man inte vågar visa sig offentlgit och så måste man hålla sig hemma för det...

A: Ja det är verkligen en ond cirkel det där.

X: (långsamt, lite sorgsen) Det har blivit ännu hem-skare sedan du öppnade min ögon för det här, hemma hos er. - Men hur var det där med de levande lagarna?

A: Jo, jag sa såhär: Lagarna är ju som dina föräldrar. De har liksom fött och fostrat dig. Då kan du ju inte bara strunta i dem, även om du tycker de är dumma.

X: Det snacket gillade han, det förstår jag.

A: I en demokratisk stat som Aten har vi alla - eller åtminstone de, männen - yttrandefrihet och rösträtt. De rättigheterna ska man använda och Sokrates har ju verkligen använt sig av dem. Detta för att på verka och stifta lagar. Men när lagarna väl är stiftade, måste man foga sig i de demokratiskt fattade besluten. Annars fungerar inte systemet.

X: Eller också får man flytta någon annanstans. Men det finns nog inte någon annan stad med samma frihet som vi - dvs de, våra män - har här i Aten.

A: Jag högaktar din Sokrates för att han inte kompromissade med den viktiga demokratiska principen. Han gick ju faktiskt i döden för den.

X: Han tyckte väl att han levat länge nog. 70 år blev han. Och här lever han tydligen än. Det hade jag inte trott ändå...

 

 

 

KVINNORNA

bakom Sokrates

 

 

KATEDRALSKOLAN

I LINKÖPING